Veronica Fougner

Tänk att jag sitter här igen bakom datorskärmen och skriver om någonting som jag sedan tänker publicera offentligt så att varenda kotte på jordklotet kan läsa det, om de nu skulle vilja och kunna göra det. Det känns nästan skrämmande, trots att jag tidigare höll på med detta bloggande redan under 2008, hur gammal var jag då? Endast 10 år gammal(!!!!). Vad fasen hade jag att skriva om då? Men vad fasen har jag att skriva om nu? Ingenting egentligen, men jag känner att jag just nu för stunden behöver ha någonstans att skriva, bara skriva om allt och ingenting liksom. Sådant där onödigt som jag brukade ringa och berätta för min bästa vän som inte längre kan ta emot samtal. Sådant där som jag känner att jag måste få ur hjärnan för att kunna påbörja mina tankar om nästa tänke. Bara sådant där tjaffs som ingen ska behöva höra på om de inte vill men gör ändå för att jag själv har valt att berätta det för dom. Här kan man trots allt välja om man vill gå in på min blogg och läsa om det jag har att skriva av mig. Och om jag skriver här behöver jag inte heller få något motargument, jag får bara skriva av mig och kanske, om jag har tur lösa det på egen hand.

 

Jag har bara ett sådant sug att skriva för stunden, inte om någonting speciellt, bara skriva. Jag känner att jag behöver få ut allt jag har på huvudet, alla dessa underliga tankar som jag har och alla de underbara tankar som jag har, jag vet bara inte hur man gör när man skriver. Vi har jobbat så mycket om det sociala på nätet den senaste tiden i skolan och det har pratats om det så mycket på media att jag känner att jag inte vet hur man gör det längre, hur och vad skriver man som intresserar andra? Jag har ingen aning, men just nu har jag en period i mitt liv som jag aldrig någonsin har gått igenom förr och jag hoppas att jag aldrig ska få gå igenom den igen. Och därför vill jag bara skriva. Nu har jag fått ut lite grann på två dagar i ett inlägg, för så lång tid tog det för mig innan jag kände att jag skrivit klart. Men jag är ändå inte riktigt redo för att publicera det, så kanske tar det en dag till, vem vet. Vet vem om jag ens publicerar det? Och om någon har sett att ett nytt inlägg har publicerats på denna blogadress igen och bestämmer sig att läsa igenom det så är det inte alls säkert att de får läsa något mer, det bara hände att jag kände att jag behövde skriva ett inlägg igen och sedan får vi se var det leder. Jag vet ju som sagt inte hur man skriver.